Under den senaste tiden har världen fått bevittna de hemska bilderna från kriget i Israel. Antisemitismens skugga har ännu en gång visat sig. 260 unga israeler mördade vid sitt firande av en fredsfestival, mörkertalet om de kidnappade är skrämmande. Vi ser hur barn blir trakasserade, tagna från sina mördade föräldrar och orden räcker inte till för att beskriva verkligheten som israelerna har tvingats genomlida de senaste dagarna.
I Sverige har vi haft folk som firat terrorn på våra gator, att skriva varför detta är ett beteende som borde fördömas är pleonastiskt. Jag skäms för dem som firar terrorn men ännu mer skäms jag över dem som inte fördömer Hamas. För dem som fortsatt sitter på sina kammare i tystnad.
I Skaraborg har vi sett Moderaternas ungdomsförbund tala ut om terrorn. De har fördömt den. Det nationella förbundet har, likaså, varit med på en ljusmanifestation för de över 800 mördade israelerna. I denna beundransvärda manifestation av solidaritet för Israel är tystnaden från oppositionen gruvsam. Visserligen har Magdalena Andersson gjort ett uttalande rörande terrorn men Socialdemokraternas och SSU:s medverkan på ljusmanifestationen var obefintlig. SSU:s frånvaro i frågan i sin helhet är förvisso föga chockerande, antisemitismen inom organisationen har varit uppe för debatt flera gånger, inte minst i år.
Men att inte kunna kliva ner från sin höga häst ens när civila blir mördade, unga tjejer blir våldtagna och liken blir troféer, då är det inte längre en fråga om rätt och fel. I tystnaden visar folk sina sanna ansikten. Vad hände med frihet, jämlikhet och solidaritet?
Tobias Olsson
