Jag har längtat efter bandy-VM.
Sverige-Ungern 31-0.
För 30 år sedan, 1995, spelades bandy-VM i USA. Jag minns att lokaltidningen NLT hade sin dåvarande sportchef utsänd på plats, och via intervjuer fick man höra att nu skulle bandyn utvecklas och vinna ny mark internationellt.
Det gick väl sådär.
Av de så kallade mindre lagen var USA och Ungern med. Precis som i år. I USA var även Kanada med och vill man vara konspiratorisk så kan man förmoda att det berodde på att det var kort resväg.
Jag såg USA-Ungern (4-2) i VM-premiären i Lidköping, och blev väl inte speciellt imponerad. Att jämföra den matchen med den efterföljande mellan Sverige och Norge är som att jämföra en epa med en bil för Formel 1.
Tidernas målskytt
Det roligaste med Sveriges VM-premiär var Norges tidiga 2-0-ledning och, förstås, att Christoffer Edlund blev tidernas bäste svenske VM-målskytt. I startelvan fanns fyra Villa-spelare till – av fem möjliga! – och det levererades totalt åtta poäng från dessa klubbor, med Edlunds tre mål som topp. Hans 2-2 på tennis var matchens delikatess och det enda som störde luttrade bandyskribenter på plats (ja, undertecknad kan inkluderas) var att han inte fick göra fyra mål som i SM-finalen.
Dumstrut på
Sverige kommer naturligtvis att vinna guld både på dam- och herrsidan. Något annat vore en skräll så stor att det aldrig tidigare upplevts.
Jag har alltid hävdat att en SM-final är större än en VM-final och det finns ingen anledning att ändra på det. Lita dessutom på att VM-finalen kommer att locka mindre publik än den superheta femte semifinalen mellan Villa och Västerås. Det är i alla fall min övertygelse.
Vid matchen USA-Ungern presenterades inte ens en publiksiffra och Sveriges match mot Norge sågs av 649. Jag tippade innan matchen 1274 och fick gå med dumstrut kvällen lång.
Fem och fyra lag
Jag hade sett fram emot att se Kazakstan som haft en del bra VM, men efter deras avhopp av ekonomiska skäl så är det fem lag på herrsidan, och bland damlagen är det fyra nationer med möjlighet att ta guld.
Ryssland är inte med av kända skäl. Om vi tillåter oss att enbart tänka på bandy så är det naturligtvis så att en final mellan Sverige och Ryssland hade lockat.
Sverige bröt dominans
När VM spelades i Sverige 1997 såg jag tre matcher på plats. Premiären Sverige-Finland i Vänersborg, Ryssland-Kazakstan i Otterbäcken och finalen Sverige-Ryssland i Västerås.
Samtliga matcher ute. Nu är det 2025 och bandy ute är ute.
VM spelades för första gången 1957 och efter en räcka sovjetiska guld bröts den dominansen med svenskt guld 1981, som följdes av två guld till under 1980-talet.
Fram till och med VM 1981 var Sovjet, Sverige och Finland etta, tvåa och trea med ett undantag – Norges silver 1965.
Sedan fortsatte det med de tre nationerna (Sovjet blev Ryssland från 1993) med undantag för norskt brons 1993 och kazakstanskt dito 2003.
Finskt guld
2004 var första gången som Sverige eller det stora landet i öster inte blev världsmästare. Finland tog guld i Sverige.
Kazakstan hade en bra period med fyra raka brons 2012-2015. Samtliga dessa gånger blev Finland fyra.
Bandyn har alltså alltid handlat om få nationer och så fortsätter det. Idag handlar det om ekonomiska resurser för hallbygge och breddbandyn försvinner.
Bandyn kommer fortsätta vara en angelägenhet för Sverige, Norge, Finland, Ryssland och Kazakstan.
Hoppas på varmkorven
Jag fyller år på söndag. De säger att det är en speciell födelsedag. Övriga planer skrotades till förmån för VM-finalerna.
Jag hoppas på lite spänning och att varmkorven är bra. Förmodligen är det andra mest troligt.
Och bandyn kommer nu och alltid att vara stor i Lidköping. I matchen mot Ungern gjorde Edlund ytterligare två mål att lägga till sina tidigare fullträffar i VM-sammanhang (114), i en match där Martin Landström gjorde sanslösa åtta mål och till det tre målgivande passningar (Edlund fyra).
Alexander Härndahl, tidigare Villa och nu Sirius, gjorde sex mål.
40-3 på två matcher. Kul är det inte.
